Enheten för deppblues

Klubb Budskaps husband Enheten har nu en vettig hemsida som då och då uppdateras med nya inspelningar och navelskådande blogginlägg. Det kan inte bli bättre! Kolla här.

En liten bom

Memphis Minnie

I senaste numret av Bang finns en strålande artikel om den tidiga bluesen. Läs den och du kommer omvärdera ett och annat. Där står bland annat att Memphis Minnie spöade både Muddy Waters och Big Bill Broonzy i bluesgitarrtävlingar på 1930-talet.

Minnie rymde hemifrån vid 13 års ålder och började spela på nattklubbar i Memphis, Tennessee. Hon reste också runt med en cirkus under en period. Som skivartist var hon mest aktiv under 1930- och -40-talen. Den här versionen av Killer Diller Blues är till och med svängigare än originalinspelningen.

Budskapet gick fram

Jag ska inte ens göra ett försök att beskriva Klubb Budskaps första klubbkväll den 15 oktober. Inte heller dessa bilder fångar hur makalöst det var men de funkar bättre än ord. TACK till alla er som kom och bidrog till succén!

Enheten spelar "Gud eller någon annan". Kort men gott!

Enheten spelar "Poängen med allt".  Och sen pussar Daniel mot kameran.

Trum-Mattias, DJ-Anna, klubbdirektör

Soul of the North stod för svärtan och passionen

"just another day, just another day, oh, just another day..."

Kvällens coolaste ansiktshår stod Magnus för

Monika, Kalle och Klara

Enheten förmedlade så kallad spelglädje. 

Kör-Kaspar med Daniel

Gitarr-Per till höger

"Ok, du föredrar Bessie Smith, jag föredrar Sister Rosetta Tharpe - Let's agree to disagree"

Ett av originalen som prydde väggarna!

Hon dansar, han tvekar

Come and go to that Klubb Budskap!

Nedräkningen inför lördag kväll har börjat. Då har Klubb Budskap premiär på Stacken/Nalen i Stockholm och allt talar för att det kommer att bli en himlastormande upplevelse. Några hållpunkter för kvällen:
20:00 portarna öppnas, Dj Anna Ekstedt kör sitt första set för kvällen.
21:00 På scen: Soul of the North, vokal rootsgospel live
22:00 På scen: Enheten, blues/soul/gospelpopprojekt uppträder live för första gången någonsin
23:00 - 01 Dj Anna höjer pulsen. Dansa, häng med vänner, ta en drink, ha det bra.

Välkommen hälsar vi med en upptempo-hit från Sam Cooke and the Soul Stirrers!

Käre John

Jag vet inte vad om är bäst med det här klippet. Är det att Boom Boom framförs med en perfekt avvägd balans mellan råhet och elegans? Är det att trummisen står upp? Är det Johns totalt uttryckslösa ansiktsuttryck? Är det de coola katterna i publiken? Sammanfattningsvis kan man säga att det låter himmelskt och att det finns mycket att titta på. Den uppmärksamme lägger t.ex. märke till att någon släppt in en man med kockmössa i publiken.

En dåres försvarstal... och The Dixie Hummingbirds

Det har antytts att den här bloggen romantiserar svunna tider på ett osunt sätt. Det verkar därför vara på sin plats med ett klargörande:
Rootsmusiken som hyllas av Klubb Budskap är bra eftersom den talar till oss som lever 2011. Vi lyssnar med helt andra öron och upplever något annat vid lyssningen än människor gjorde, säg, 1962. Bra musik förändras och förnyas i mötet med varje lyssnare och blir därför aldrig inaktuell.
Efter denna intellektuellt utmanande text bjuder vi på en toksvängig minut med The Dixie Hummingbirds. Extas och obeltar växelsång utlovas. "I've got so much to shout about":

Otis

Otis Reddings debutalbum släpptes 1964. På tre år hann han släppa sex album och ändå fanns det material till ytterligare fyra postuma album efter att han dog i en flygkrasch 1967. Då var han 26 år gammal. Kanske var det hans maniska arbetstempo som bidrog till att han låter som en trött, desillusionerad gamling i "(Sittin' on) The Dock of the Bay".

I denna liveupptagning av "I can't turn you loose" från 1966 ser man dock inga tecken på trötthet. Otis ger allt framför den knivskarpa blåssektionen. Jag är glad att han också sett till att få rätt längd på smokingbyxan.

Den 15 oktober är det dags

Allt har nu fallit på plats inför vår första klubbkväll på Nalen/Stacken lördagen den 15 oktober. Stockholms bästa DJ Anna Ekstedt Bergman bläddrar i vinylbackarna, det åttahövdade husbandet Enheten repar för fullt och Soul of the North masserar stämbanden. Allt för att slå Dig med häpnad. Gå till Facebook-evenemanget för mer info!

Små gester

Vanligtvis fördrev jag rasterna under högstadietiden med att sitta i skolbiblioteket tillsammans med klassens självutnämnt intellektuella. Under en av dessa raster läste jag en barnbok om rockens historia. Jag minns den där boken eftersom den var briljant illustrerad av Jockum Nordström. Jag minns också att Muddy Waters presenterades som rockens urfader.

Got my mojo workin' kanske är uttjatad och tycker man det kan man lyssna på tex. Can't be satisfied eller She's allright på Spotify istället. Jag fastnade dock för den här upptagningen eftersom MW har dragit ner på utspelet till ett minimum och nästan viskar fram sin sång. Kanske vill han göra lyssnaren mer uppmärksam på Sonny Boy Williamson II:s munspelande. De visar varandra en rörande respekt.

Tyvärr kan jag inte lägga upp klippet på bloggen men gå hit så får ni höra!

Sega män

Det var The Blind Boys of Alabama som öppnade mina öron för gospeln. Jag har aldrig hört något som liknar deras körstämmor i detta klipp. Rytmiseringen, vokalerna... jag fattar inte riktigt vad de gör men jag är glad att de gör det.

Som kontrast till det första klippet vill jag visa ett från de senaste åren. Om jag har förstått det rätt så har gruppen här bara kvar två originalmedlemmar från starten 1939. En av dem är Jimmy Carter som jag tror sjunger lead här (det kan också vara Clarence Fountain). Hans sätt att hantera sin åldrade röst och sin uppenbart skröpliga fysik är djupt imponerande. Det är nästan ingen ton kvar i rösten alls men han kompenserar det med fingertoppskänsla för rytm.

Tack, syster.

Alltså, formatet på den här låten. Att den är så kort att man knappt hinner märka vad som händer innan den är slut, det är en så väldigt bra idé! Det som skulle förmedlas är förmedlat och då sätter man punkt. Bra.

Vi har Sister Rosetta Tharpe att tacka för mycket. När hennes första inspelningar kom ut på 1930-talet älskades hon av sekulära lyssnare och upprörde många kristna eftersom hon sjöng gospel med tydliga influenser från jazz och blues. Det verkar dock inte ha berört henne nämnvärt eftersom hon i årtionden fortsatte som gospelsångerska samtidigt som hon spelade bluesgitarr som om det inte fanns någon morgondag.

SRT fokuserar oftast mer på sväng och rytm än långa, innerliga vibratotoner i sin sångstil. Jag kan inte få för mycket av henne just nu. Jag går ständigt omkring med "music up above my head" och ett fånigt leende på läpparna.

Helt och hållet Koko

Wang Dang Doodle var Koko Taylors största och första hit som hon spelade in i flera versioner under sin karriär. Koko ser ut som om det inte finns något roligare i livet än att sjunga den här låten och med tanke på att hon var aktiv liveartist nästan ända fram till sin död 2009 måste hon ha gillat sitt jobb.

Inspelningen är från 1966. Jag fastnar för basgången. Den återhållna energin i kompet lyfter fram Kokos brutala sångstil. Det är även något i Kokos artiga, välfriserade yttre som krockar med den råa energin i rösten. Jag väntar på att hon ska förvandlas till varg framför mina ögon.

Iskall stil

Big Mama Thornton föddes 1927 i Alabama. Musikintresset väcktes under barndomens baptistgudstjänster och hon började uppträda redan som 14-åring. Under 50-talet blev hon en inflytelserik rythm and blues-artist. Förutom att sjunga överjordiskt bra spelade hon både trummor och munspel och skrev låtar.

Här framför hon Hounddog, en låt som hon var först med att spela in 1952 och dessutom hade stor framgång med. Hon flankeras av Buddy Guy med band. Upptagningen är gjort 1965 och jag får intrycket av att BMT har förädlat sin scenpersonlighet under tjugo år och bara tagit med det bästa här. Jag hör inte en onödig ton och ser inte en onödig rörelse. Hon kommer in med handväskan i högsta hugg och det känns helt i sin ordning. Både hon och bandet osar coolness.

En annan finfin blogg

Dagens Gospel tipsar om bra gospel. Det tackar vi för! En ny bekantskap för mig men det känns som om vi delar vision.

Minimalism

"How far am I from Canaan"... när jag hör Sam Cooke sjunga den texten känns det som att jag har genomlevt en flerårig ökenvandring och desperat längtar efter vila, dadlar och ett kallt glas...vatten. Det känns som om Sam och jag delar den erfarenheten.

The Soul Stirrers bildades redan 1927 i Trinity, Texas. De jobbade sig upp till en stabil position i gospelvärlden och var en efterfrågad liveakt under 30- och 40-talen men de var ändå tvungna att driva en städfirma (!) tillsammans för att få det att gå ihop ekonomiskt.

1951 gjorde de sin första inspelning med Sam Cooke som då var helt okänd. De har gjort en hel räcka odödliga tolkningar av spirituals och gospelklassiker som bara måste höras.

När man hör The Soul Stirrers sjunga hjärtat ur sig om livets smärta är det svårt att höra någon som helst släktskap med den fräsch-hurtiga, glädjefixerade gospel som man ofta hör i Sverige. Varför har ingen i vårt avlånga land plockat upp The Soul Stirrers mantel? Om du känner till någon som har gjort det, kom gärna med tips.

Blues, gospel eller soul? Allt.

Della Reese är en ny bekantskap för mig. Jag grävde fram en samlingsskiva från ABC med henne i en skivback i Berlin i förra veckan. Hon har ett säreget djup i sin röst som gör mig nyfiken. Jag älskar dessutom den välrepeterade koreografin i det här klippet. 

Det finns tydligen flera Sam Baker men bara en som är gudabenådad

Min fru köpte ett samlingsalbum på en skivbörs med Sam Baker för ett par år sedan. Det första man tänkte på var att det lät som om hela skivan var inspelad i en container. Sedan hörde man "I can't turn her loose" och blev golvad. Det är en popvulkan.

Sam Baker verkar vara halvt bortglömd och har inte ens förärats en artikel på Wikipedia. Kanske för att han skriver låtar på ett lite avigt sätt. Han är som en stökig lillebror till Otis Redding. "I can't turn her loose" finns inte på Youtube men det här är också en riktigt bra låt. Introt är precis på gränsen till det småfåniga och det är typiskt Sam.

Det här är nog perfekt, tror jag

John Lee Hooker har ofta plockat in reverb, bas och slagverk i sina inspelningar. Även om han alltid håller sig på rätt sida gränsen och aldrig blir Roffe Wikström så är han ändå betydligt bättre när han helt enkelt spelar gitarr och sjunger till.

Drottningen sjunger!