Små gester

Vanligtvis fördrev jag rasterna under högstadietiden med att sitta i skolbiblioteket tillsammans med klassens självutnämnt intellektuella. Under en av dessa raster läste jag en barnbok om rockens historia. Jag minns den där boken eftersom den var briljant illustrerad av Jockum Nordström. Jag minns också att Muddy Waters presenterades som rockens urfader.

Got my mojo workin' kanske är uttjatad och tycker man det kan man lyssna på tex. Can't be satisfied eller She's allright på Spotify istället. Jag fastnade dock för den här upptagningen eftersom MW har dragit ner på utspelet till ett minimum och nästan viskar fram sin sång. Kanske vill han göra lyssnaren mer uppmärksam på Sonny Boy Williamson II:s munspelande. De visar varandra en rörande respekt.

Tyvärr kan jag inte lägga upp klippet på bloggen men gå hit så får ni höra!

Sega män

Det var The Blind Boys of Alabama som öppnade mina öron för gospeln. Jag har aldrig hört något som liknar deras körstämmor i detta klipp. Rytmiseringen, vokalerna... jag fattar inte riktigt vad de gör men jag är glad att de gör det.

Som kontrast till det första klippet vill jag visa ett från de senaste åren. Om jag har förstått det rätt så har gruppen här bara kvar två originalmedlemmar från starten 1939. En av dem är Jimmy Carter som jag tror sjunger lead här (det kan också vara Clarence Fountain). Hans sätt att hantera sin åldrade röst och sin uppenbart skröpliga fysik är djupt imponerande. Det är nästan ingen ton kvar i rösten alls men han kompenserar det med fingertoppskänsla för rytm.

Tack, syster.

Alltså, formatet på den här låten. Att den är så kort att man knappt hinner märka vad som händer innan den är slut, det är en så väldigt bra idé! Det som skulle förmedlas är förmedlat och då sätter man punkt. Bra.

Vi har Sister Rosetta Tharpe att tacka för mycket. När hennes första inspelningar kom ut på 1930-talet älskades hon av sekulära lyssnare och upprörde många kristna eftersom hon sjöng gospel med tydliga influenser från jazz och blues. Det verkar dock inte ha berört henne nämnvärt eftersom hon i årtionden fortsatte som gospelsångerska samtidigt som hon spelade bluesgitarr som om det inte fanns någon morgondag.

SRT fokuserar oftast mer på sväng och rytm än långa, innerliga vibratotoner i sin sångstil. Jag kan inte få för mycket av henne just nu. Jag går ständigt omkring med "music up above my head" och ett fånigt leende på läpparna.

Helt och hållet Koko

Wang Dang Doodle var Koko Taylors största och första hit som hon spelade in i flera versioner under sin karriär. Koko ser ut som om det inte finns något roligare i livet än att sjunga den här låten och med tanke på att hon var aktiv liveartist nästan ända fram till sin död 2009 måste hon ha gillat sitt jobb.

Inspelningen är från 1966. Jag fastnar för basgången. Den återhållna energin i kompet lyfter fram Kokos brutala sångstil. Det är även något i Kokos artiga, välfriserade yttre som krockar med den råa energin i rösten. Jag väntar på att hon ska förvandlas till varg framför mina ögon.