Iskall stil

Big Mama Thornton föddes 1927 i Alabama. Musikintresset väcktes under barndomens baptistgudstjänster och hon började uppträda redan som 14-åring. Under 50-talet blev hon en inflytelserik rythm and blues-artist. Förutom att sjunga överjordiskt bra spelade hon både trummor och munspel och skrev låtar.

Här framför hon Hounddog, en låt som hon var först med att spela in 1952 och dessutom hade stor framgång med. Hon flankeras av Buddy Guy med band. Upptagningen är gjort 1965 och jag får intrycket av att BMT har förädlat sin scenpersonlighet under tjugo år och bara tagit med det bästa här. Jag hör inte en onödig ton och ser inte en onödig rörelse. Hon kommer in med handväskan i högsta hugg och det känns helt i sin ordning. Både hon och bandet osar coolness.

En annan finfin blogg

Dagens Gospel tipsar om bra gospel. Det tackar vi för! En ny bekantskap för mig men det känns som om vi delar vision.

Minimalism

"How far am I from Canaan"... när jag hör Sam Cooke sjunga den texten känns det som att jag har genomlevt en flerårig ökenvandring och desperat längtar efter vila, dadlar och ett kallt glas...vatten. Det känns som om Sam och jag delar den erfarenheten.

The Soul Stirrers bildades redan 1927 i Trinity, Texas. De jobbade sig upp till en stabil position i gospelvärlden och var en efterfrågad liveakt under 30- och 40-talen men de var ändå tvungna att driva en städfirma (!) tillsammans för att få det att gå ihop ekonomiskt.

1951 gjorde de sin första inspelning med Sam Cooke som då var helt okänd. De har gjort en hel räcka odödliga tolkningar av spirituals och gospelklassiker som bara måste höras.

När man hör The Soul Stirrers sjunga hjärtat ur sig om livets smärta är det svårt att höra någon som helst släktskap med den fräsch-hurtiga, glädjefixerade gospel som man ofta hör i Sverige. Varför har ingen i vårt avlånga land plockat upp The Soul Stirrers mantel? Om du känner till någon som har gjort det, kom gärna med tips.

Blues, gospel eller soul? Allt.

Della Reese är en ny bekantskap för mig. Jag grävde fram en samlingsskiva från ABC med henne i en skivback i Berlin i förra veckan. Hon har ett säreget djup i sin röst som gör mig nyfiken. Jag älskar dessutom den välrepeterade koreografin i det här klippet. 

Det finns tydligen flera Sam Baker men bara en som är gudabenådad

Min fru köpte ett samlingsalbum på en skivbörs med Sam Baker för ett par år sedan. Det första man tänkte på var att det lät som om hela skivan var inspelad i en container. Sedan hörde man "I can't turn her loose" och blev golvad. Det är en popvulkan.

Sam Baker verkar vara halvt bortglömd och har inte ens förärats en artikel på Wikipedia. Kanske för att han skriver låtar på ett lite avigt sätt. Han är som en stökig lillebror till Otis Redding. "I can't turn her loose" finns inte på Youtube men det här är också en riktigt bra låt. Introt är precis på gränsen till det småfåniga och det är typiskt Sam.

Det här är nog perfekt, tror jag

John Lee Hooker har ofta plockat in reverb, bas och slagverk i sina inspelningar. Även om han alltid håller sig på rätt sida gränsen och aldrig blir Roffe Wikström så är han ändå betydligt bättre när han helt enkelt spelar gitarr och sjunger till.

Drottningen sjunger!